Tatueringsmetoder – del 1

Tatueringar har idag blivit så vanliga att man nu för tiden ofta inte spenderar lång tid på att överväga vad man faktiskt vill märka sin kropp med för resten av livet, spontana tatueringar blir allt mer vanliga och de flesta har ingen direkt betydelse för personen annan än att det var ett fint motiv. Idag kan du kliva in på en studio direkt från gatan för att visa upp en googlad bild eller välja en från en katalog. Andra låter sina vänner märka dem för livet hemma i sina egna kök eller vardagsrum med maskiner köpta från Kina. En gång i tiden kunde man dock inte kliva in på en studio och få det där motivet man hittat online eller i en färdig folder i studion som så många andra också har. Genom tiderna har många olika länder och kulturer tagit fram egna och specialiserade metoder för att dekorera huden med bläck, detta för att märka människor med bland annat religiösa eller kulturella tatueringar. Många stammar runt om i världen har egna mönster som ger en känsla av gemenskap. Hygien aspekten utvecklades i takt med den tekniska utvecklingen och olika områden i världen blev plötsligt riskzoner. En infektion på denna tid kunde innebära döden inom bara några dagar eftersom antibiotika inte existerade och renhållningen av sår var under all kritik. Idag är det vanligast att vi väljer den något mindre smärtsamma och bekvämare metoden med en elektrisk maskin. Men vad finns det då för metoder för den lite modigare som inte är rädd för smärtan det faktiskt innebär att få en unik tatuering gjord på annat vis?

Bambu eller griständer

Bambu metoden är ofta sedd som den huvudsakliga tekniken som startade kulturen i Japan, en metod som är både fascinerande att se på och otroligt svår att faktiskt lyckas bemästra. Denna metod börjar med att man täljer ett handhållet instrument av bambuträ som man sedan slipar slätt och rundar av för en bättre komfort, avslutningsvis skapas upp till två dussin vassa spetsar i ena änden som fungerar som nålar. Antalet nålar kan justeras beroendes på den tjocklek av linjer tatueraren behöver. Bläcket knackas sedan in i huden om och om igen med hjälp av de vassa spetsarna. Metoden skall vara väldigt smärtsam om tatueraren inte såg till att spetsarna är vassa då trubbiga ändar känns mer när de ska in i huden. Denna metod kräver dock en otrolig skicklighet och erfarenhet för att det ska bli bra.

En annan väldigt gammal och primitiv teknik är den som användes av samoafolket och kallar Pe’a. Här slår man in bläcket i huden och det är väldigt viktigt att huden är väl sträckt medan man bearbetar in Pe’an med ett instrument ofta gjort av ben eller griständer fästa på en lång pinne. Dessa tatueringar känns igen av de geometriska mönster som går från knäet och upp ovanför höfterna. Motiven kan man idag se på en hel del människor då det blivit populära att tatuera in fast nu med en vanlig handhållen, elektrisk tatueringsmaskin.

Top