Tatau – Den tahitiska tatueringen

Tatueringar var en väsentlig del av det forna tahitiska samhället, mycket mer än bara en kroppsdekoration. En tatuering kunde bland annat indikera en ung flickas sexuella mognad, släktband och status samhället och nästintill alla var tatuerade. Snart efter missionärerna anlänt förbjöds tatueringen då den sågs som en syndig dekorering av kroppen, tillskillnad från hur det idag har genomgått en typ av pånyttfödsel. Tahitier och andra polynesier tar återigen till sig stoltheten och intresset för sitt kulturella av och finner identitet i många förlorade konstformer, så som tatau. Den traditionella tatueringen i Tahiti banade sin väg tillbaka 1981 då Tavana, en tidigare Hawaii invånare och ägare till en nattklubb i Wakiki, och den unge Marquisdansaren Teve åkte till Tyskland för att forska om traditionella tatuerings designer.

De stannade sedan till i Samoa på väg tillbaka så detta är den enda ögrupp inom Polynesien som höll konstformen tatau vid liv. De arrangerade så en tatuerare därifrån fick besöka Tahiti där Teve skulle då en helkropps tatuering i Marquises stil medan Tavana skulle tatueras i tahitisk stil. Båda tatuerades med hjälp av den samoanska tekniken som jag tidigare skrivit om. Tatueringen som Teve fick kopierades från en illustration i journalerna av Krusenstern, en kapten från den första ryska resan runt världen i början av 1800-talet medan Tavanas tatuering inspirerades av tidiga beskrivningar och illustrationer av tahitiska tatueringar. Tack vare detta återinfördes tatueringen i den tahitiska kulturen och vid den årliga Baistille dags festivalen på Tahiti demonstrerade tre Samoanska tatuerare konstformen och inspirerade tre tahitier att anamma denna teknik.

Modern tatau

Tekniken som används för en tatau består av en kan men allt från tre till tjugo nålad täljda från ben och/eller skal och fästa vid ett trähandtag, vilket ger den formen av en skarvyxa. Nålarna doppas sedan i en färg gjord av bränd kandlenöt som mixats med vatten eller olja, därefter placeras nålarna mot huden och skaftet slås på med en träpinne vilket får nålarna att penetrera huden och få bläcket på plats. Detta förbjöds 1986 av hälsoinstitutet på grund av steriliseringssvårigheten av verktygen gjorda av ben och trä, så tatuerarna skapade en maskin gjord på en rakapparat där huvudet är utbytbart så risken för infektion eliminerades. De sista åren har det blivit allt mer populärt med tatueringar bland unga tahitier och fler och fler tatuerare använder sig nu av denna rakapparat liknande maskin för att tatuera havtraditionella mönster. De flesta öar i Stilla havet hade liknande utrustning, det var den sociala betydelsen, designen och kroppsplaceringen som varierade beroendes på vart man kom. Vi har inte mycket information om denna typ av tatueringskonst historiskt sett då det endast finns några få beskrivningar och illustrationer om detta, men vi vet att det var en helig konstform som utövades av skickliga proffs. Även om vi idag inte riktigt får en helt och hållet traditionell tatuering så kan vi komma väldigt nära och ingen kan väl förneka hur snygg denna typ av tatuering faktiskt är. Se till att återkomma igen för att ta del av nästa del, där jag tar en närmare titt på piercingar och dess historiska betydelse.

Top