Piercingar – en historisk betydelse

Tatueringar är en konstform som funnits längre än vi kan tänka oss och har en större historisk mening än man kanske tänker på till en början, men det finns även en annan typ av kroppsmodifikation som går lite hand i hand med tatueringar, piercingar. Människan har alltid försökt modifiera om sina kroppar genom allt från forntida stam tatueringar till fotbindning och navelpiercingar. Nu för tiden är det mer en trend som föräldrar älskar att gnälla på sina barn om och som arbetsgivare suckar åt, men dessa har egentligen en djupare mening än den attityd många har idag ”det ser coolt ut”. Jag har skrivit en del om tatueringens historia tidigare och nu är det dags för piercingen att få berätta sitt. Öronpiercingen var den första kroppsprydnad man upptäckte och sträcker sig så långt som 5 300 år tillbaka. Det som kvarstod av Ötzi, en isman som hittades i den österrikiska glaciären hade piercingar i öronen som töjts ut 7–11 mm i diameter. Även ursprungliga stammar piercade sina öron som en metod för att skrämma bort demoner vilka de trodde tog sig in i kroppen via öronen och metall skulle hålla dem borta. Under den Elisabetanska tiden var det främst män som hade sina öron piercade då det symboliserade lyx och rikedom. Romerska soldater var bland de första som piercade sina bröstvårtor som ett tecken på sin lojalitet mot det Romerska riket, men det sågs även som en symbol för styrka och samhörighet då majoriteten av armén, inklusive Julius Caesar, hade bröstvårtorna piercade. Ringen i bröstvårtan blev populär på 1890-talet och såldes i parisiska smyckesaffärer. Dessa ringar sattes genom piercingar i båda bröstvårtorna med en fin kedja som länkade dem samman, detta sades framhäva dem och få dem att se konstant styva ut.

Attraktiva läppar

Näsan är en annan populär kroppsdel som ofta piercas och har gjorts länge, jag kommer ihåg hur jag som trettonåring tjatade till mig en näspiercing i utbyte mot att sluta röka. Den första piercade näsan dokumenterades för 4000 år sedan i mellanöstern och nämns i självaste Bibeln för Isaak ger sin fru Rebecka en Shanf, näspiercing. Även idag är näspiercingen populär i mellanösterns Beduinstammar och de amerikanska nomadstammarna. Traditionen togs med från mellanöstern till Indien under 1500-talet där kvinnorna har sina näsor piercade på vänster sida, vilket ibland kompletteras med en kedja som går till örat, då det sägs lindra mensvärk och smärta vid barnafödsel. Inget jag själv märkt av när jag födde barn. Piercade läppar var väldigt vanligt runt om i världen men endast två stammar, Dogon och Nuba, hade ringar i läpparna. Alla andra stammar hade en labrett av trä, lera, ben, kristall eller annat material och en del sträckte ut piercingen med större labretter. Även Aztek och mayafolket använde sig av labretter med religiösa eller spirituella mönster av ädelstenar för att göra sig mer attraktiva eller sexuella. Människor i centrala och Sydafrika använde sig av dessa piercingar och töjde ut hålen med träplattor för att se mer attraktiva ut.

Top